En fis i rymden

I dag är en lång dag. En dag utan min man. Ja han är i Oslo i dag, och jag är ganska ovan vid att vara själv på kvällen. Det är första natten ensam men Isak. Lite nervöst.

I dag har jag känt av världens oändlighet och min litenhet. Var ute på promenad i snön med Isak. Han älskar snö förresten, så länge han slipper ha det i ansiktet. Han kröp runt i godanro i snön och skrattade högt.
Ja iallafall, promenaden ja, det kändes så mäktig. Jag kände mig så liten i en så stor värld. Så ensam, men ändå så omhuldad. Just nu sitter det en annan Anna på andra sidan jorden och skriver. Kanske hon förundras över samma saker som jag, ganska mäktigt att tänka på.
Kändes som att man är en liten liten fis ute i rymden som inte har en aning om vart man är på väg. Vad som ska hända om 1 år eller ens om 1 timme.

Har inga specialla planer inför morgondagen. Hoppas snön är kvar så vi kan premiäråka pulka. Annars borde jag betala räkningar :-( , baka lussekatter och pepparkakor :-) och så vore det kul att dela tiden med nån kompis.
Ja vi får se, var morgondagen har i sitt sköte för den här ensamma lilla människan.

Idag bjuder jag på en bild föreställande min solstråle Isak.