Varför skaffar man barn?
Min man fyller 30 i mars. Då har vi planerat en utlandsresa till varmare breddgrader tillsammans hela familjen! Inte en chans i världen att vi skulle kunna åka utan Isak och dessutom kunna njuta av det! Finns inte i min tankevärld,förstår inte meningen med det.
Men den sista tiden har jag hört talas om en hel del föräldrar som reser helt själva utan barn och lämnar barnen till barnvakt. Då pratar vi om små barn, vissa under 1 år men de flesta under 2 år. Man resonerar som så att: "barnet har det bättre i Sverige än i ett så här varmt land".
Men åk inte då!! Om man inte kan göra saker tillsammans med sitt barn undrar jag varför man vill göra det? Vill man inte göra saker tillsammans som familj? Eller har man svårt att släppa sina egna behov och sitt eget ego?
När jag fick barn satte jag mina egna egobehov åt sidan ett par år och ägnar mig åt min son. Det betyder inte att jag kan göra något själv en kväll men själva principen är den samme. När vi reser i mars finns inte utrymmet för party hela natten men jag ser fram emot att bada och plaska i en pool tillsammans med min son. Jag ser framför mig hur han kiknar av skratt (eller kanske han skriker av rädsla och blir blå om tårna av kyla ;-)).
Läste i senaste Vi Föräldrar där det var en barnpsykolog som sa att barn under 2 år inte har förmågan att vet om ens föräldrar försvinner för gott eller om de kommer tillbaka. Om man lämnar ett barn en längre tid och ex åker på semester själva menade hon att de får ångest och tror att mamma och pappa har lämnat dem! Hur kan man utsätta sitt barn för det?
10 Comments:
Vill skriva en bok med dig?
kontakta mig på: ggggg_91_@hotmail.com
Jag tycker att det är konstigt. Det står jag fast vid. Förstår inte vad själva grejen med det! Forskare och psykologer säger samma sak, att barn inte mår bra av det. Men det är som jag känner.
Oavsett om min son var med människor som han känner sig trygg med så skulle jag inte vilja åka och roa mig med min man. Det finns en tid för allt. Vi kunde resa själva när vi var ensamma och vi kommer kunna resa själva sen. Men nu har vi småbarn och prioriterar det.
Men sen är det upp till var och en att göra som man själv vill så klart...
Jag tycker absolut att man kan göra saker tillsammans som par också.
MEN det finns en tid för allt. Måste man göra det när barnen fortfarande är så små. En 4-åring är ju en sak, men en 9 månaders eller en 1,5 åring tycker jag är skillnad.
Och jag tycker att den forskning som gjorts på barn och deras påverkan på detta område talar för sig själv (menar nu barn under 2 år..)
På min blogg är jag hur hård som helst ;-)
Ingenting var menat till nån speciell person och jag sa i början att det fanns risk för att jag skulle vara lite kontroversiell.
håller inte med dig....visst ska man ägna tid åt sina älsklingar. Detta hindrar inte att man en vecka av 52 på ett år lämnar bort dem till någon som tar väl hand om dem.
Vi hade en underbar resa tillsammans med våra vänner som firade sin 30 årsdag.
Vår lilla dotter blev ompysslad hela dagarna här hemma i sverige! Visst längtade man efter henne varje dag, men jag och min man fick mycket tid tillsammans. Det tror jag också är jättevikitgt i en relation att inte glömma av varandra utan ta sig tid tillsammans.
Man känner sina egna barn bäst och för vår dotter som är van vid att vara hos sin mormor så kändes det helt rätt för vår del att lämna henne där en vecka trots hennes ålder på nio månader!!
Vad kul att ni är med och diskuterar detta ämne. Det är även tur att man får tycka och tänka som man vill :-)
Jag visste att detta var ett känsligt ämne men inte trodde jag att folk jag inte känner läser min blogg :-)
Ja som sagt! Forskningen talar för sig själv och jag tycker som jag tycker och gör som jag gör! Och skriver som jag skriver :-D
Men som sagt! Alla känner sina egna barn bäst och sin egen situation bäst :-)
Bara man handlar utifrån sitt eget liv och hjärta så hoppas jag att det blir bra.
Forsätt kommentera så ska jag fortsätta provocera :-D
appråpå göra bok. Vet inte hur seriöst man ska ta en 13-åring men ändå.
Och återigen. Jag talar inte om någon speciell i texten. Det är bara tankar som bildats i huvudet efter att ha kikat på familjeliv.se och läst i föräldratidningar.
Om någon vill ha källa till den forskning jag hänvisar till kan jag redan nu meddela tt jag inte har det...för jag snappar upp massa när jag surfar, läser och analyserar men lägger inte alltid på minnet vart jag läser allt.
hej! För mig var det inte ett alternativ att ta med min dotter till ett varmt land med stor risk för magsjuka och andra bakteriesjukdomar då hade jag hellre varit hemma än att se henne lida av detta bara för att jag skulle få ha det bra!
Jo det var ju precis det jag skrev! Jag skulle hållt mig hemma och har så gjort tills Isak nu är tillräckligt stor för att åka med just dit vi planerar att åka. Sen kan man ju resa med barn så tidigt som man själv vill, det är ju en annan diskussion. Men för mig finns inget alternativ än att antingen reser vi allihop eller så stannar vi hemma om resemålet inte passar barn.
Well, nu lämnar jag detta ämne.
Jag håller med dig helt och hållet! Hur kan man lämna sitt barn o sätta sitt ego framför? Jag begriper det inte! Hur kan man må bra när man är iväg? Vansinne.
mkt nyfiken på vem du är genialisk :-)
Skicka en kommentar
<< Home